Jag går och bär på en hemlighet sen ca 3-4 år tillbaks. Det är bara jag som vet om den och det kommer förmodligen alltid vara så också, hur mkt jag en vill säga till mina nära och kära. Men jag kan inte bara säga det, det går inte. När jag försöker får jag inte fram ett ord, jag står där som en stel pinne. Varför blir det så, varför kan jag inte få fram nånting ?

Den här hemligheten är väldigt stor för mig, men för andra kanske det bara skulle vara en överdriven och fjantig sak, jag är så rädd att dem ska skratta åt mig om jag berättar. Iofs vet jag inerst inne att det aldrig skulle ske, men på nåt sätt känns det så endå.

Många av mina kompisar frågar ofta om jag vill följa med ut och festa, följa med och resa osv. Vilket jag förvisso vill mer en allt tro mig, men som de flesta vet att jag har sagt nåt i stil med att "nej jag orkar inte" eller "nej har ingen lust osv" eller att jag kanske inte svarat när dem ringt. (dragit mig undan) Då tror dem att jag är lat eller att jag har blivit så tråkig. Men så är det verkligen inte. Jag är precis samma person som jag alltid varit, fast med en hemlighet rikare, som jag inte kan berätta för nån. Inte just nu iallafall. Eller kommer jag nånsin kunna ? Det har ju endå gått 3-4 år.

Mina vänner tror väl fortfarande att jag är tråkig. Men hade jag bara kunnat säga detta till dem så hade dem ju förstått, och jag önskar verkligen att det var så enkelt.

Så nej jag har inte blivit tråkig, lat, toffel you name it. Ni ska bara veta hur mkt jag vill umgås med er och hitta på en massa kul, men jag har denna "hemligheten" i vägen eller vad man ska säga, den hindrar mig på nåt sätt. Inte alltid såklart. För jag umgås ju med mina vänner ofta, och går ut och festar ibland, men när jag drar mig undan så är det pga det.

Dem jag framförallt vill ska få reda på detta är såklart, min mamma och bror, kusin ,pojkvänen och Jenny. Det är dem som står mig allra närmast. Sen finns det väl några fler vänner, men framförallt dem här.

Så nu är frågan, hur jag ska ta steget för att "våga" berätta för dem. Och det är inte att bara berätta det för dem sådär. Det är inte så himla lätt. Inte i min sits iallafall, då jag inte har nån aning om hur dem kommer att reagera. Den jag tror kommer förstå mig bäst är min kusin. Vi är så lika. Och du kommer förmodligen vara den första som får reda på det, om jag lyckas berätta såklart..

Gosch vad jag svammlar, men kände att jag behövde skriva av mig lite.