Något som jag har lärt mig under åren är att aldrig ta någon för given och alltid vara tacksam för det man har. Men varför börjar man tänka dem banorna efter att någon har gått bort? Varför inte när man väl har människan i livet? Det är egentligen då man ska ta tillvara varenda stund med sina nära och kära istället för och bråka hela tiden. Man vet aldrig när dem försvinner för en och då har man ingen chans längre att vara med dem. Att aldrig mer få ge en varm kram. Det får en verkligen att tänka på. Men nu när jag har förlorat både min farmor, morbror och en vän då är jag extra rädd. Jag kan inte bråka eller vara sur med min familj eller mina närmsta, för då mår jag verkligen dåligt och får ångest. Tänk att skiljas åt när man är ovänner och sen förlorar man nån, hur ska man då kunna förlåta sig själv , eller leva med det ?